Rasmus Elm kommer att återvända till landslaget – det är jag övertygad om

Foto: TV4/Fotbollskanalen

När någon frågar mig vem som är min favoritspelare säger jag varken Ronaldo eller Messi. Jag säger inte heller Neymar, Suárez, Bale eller Pogba. Jag säger Zlatan. Jag säger Zlatan samtidigt som jag innerst inne vet att om det inte vore för alla skador och sjukdomar hade jag också sagt Rasmus Elm. Jag är svag för de där spelarna. Xavi Hernandez, Andrea Pirlo, Michael Carrick, Marco Verratti och ja, varför inte Anders Svensson. De med det exceptionella spelsinnet. Blicken för spelet, blicken för omgivningen, blicken för allt. De ser, hör och känner allt. Jag är den som föredrar den vackra och oväntade passningen före alla världens tänkbara drömmål. Zlatans sjuka cykelspark från 30 meter mot England? Nja. Hans no-look-pass bakom ryggen till en djupledslöpande Ola Toivonen mot Ungern 2010? Ja! Jag Youtubar hellre den sistnämnda, faktiskt. Rasmus Elm är en sådan spelare. Han meddelade igår att han tackar nej till landslaget tills vidare. Jag skriver tills vidare för att jag verkligen tror och innerligt hoppas att det bara är för nu. Intrycken jag får när jag hör hur alla pratar om hans besked, hur han själv pratar om det, gör att jag med fullaste övertygelse tror att han fortfarande har hopp om att en dag få ta på sig landslagsdressen igen. På en direkt fråga om han verkligen lämnar landslaget för gott svarar han svävande att fokus ligger på nuet och nuet är Kalmar FF. Senast i januari pratade Elm i en intervju med Sveriges Radio om landslaget och stängde då inte dörren helt. Den spelskickliga mittfältaren har sedan de stora magproblemen dök upp aldrig tydligt sagt nej till landslaget för att han hoppats kunna komma tillbaka. Men tre år har gått sedan han senast spelade i landslaget och nästan två och ett halvt år sedan han bröt kontraktet med CSKA Moskva. Med det i åtanke och faktum att han fortfarande inte är tillbaka i den form han en gång hade gör att han nog känner sig lite besviken och förmodligen vill skära ner på en del yttre delar som uppenbarligen påverkat hans fokus och som i längden påverkat hans prestationer. Han har helt enkelt haft för många delar att tänka på sedan problemen dök upp. Kan han komma tillbaka till att spela fotboll på elitnivå igen? Kan han komma tillbaka till den form han en gång hade och finna en kontinuitet i den nog för att växla upp ett steg ytterligare, mot ett nytt utlandsäventyr? Och därtill, kan han känna en kontinuitet i sina prestationer nog för att komma med och bidra i ett svenskt landslag? Jag tror att det är det som är grunden till beslutet att tacka nej till landslaget nu. Att Rasmus helt enkelt har haft för mycket att tänka på, sett för långt fram i sin plan för framtiden, och att han nu väljer att skära ner på antalet yttre påverkan och enbart fokusera på att göra det bra i Kalmar FF. För när han väl kan göra det, först då kan han addera fler delar. Delar som landslagsspel och utlandsflytt. Med tanke på skade- och sjukdomshistoriken är det förståeligt att han väljer att fokusera på en sak i taget. Så vitt jag vet och tolkar det som, har Elm inte stängt dörren till landslagsspel helt utan endast sagt: ”Fokus ligger på Kalmar FF och eventuellt landslagsspel får vi ta den dagen det kommer”. ”Den dagen det kommer” innebär inte när Janne Andersson ringer. Det betyder när Rasmus Elm själv känner att han är i tillräckligt bra form, när han är tillräckligt nöjd med sina prestationer över en längre tid och när han själv känner sig redo att ta nästa steg. För att slippa spekulationer, förhoppningar från folk, landslagsledning och han själv, tror jag att han väljer att träda fram med denna ”time out” från landslagsspel. Det är förmodligen hans sätt att säga ”sluta ring och hoppas på att jag ska komma tillbaka så att jag kan fokusera på att bli bra och sedan komma tillbaka när jag själv känner mig redo.” På enkel svenska: ”Stör mig inte, jag ringer själv när jag är redo.” Det är hans egen ribba som sätter stopp och inget annat. Hans höga ambitioner och krav på sig själv, hans medvetenhet om hur bra han kan vara när han är i fullt slag. Känslan att han inte riktigt är där, åtminstone inte än, gör att han säger nej. För det är få svenska fotbollsspelare som har den tekniken och det spelsinnet som Rasmus Elm besitter. Han är redan nu tillräckligt bra för att kliva in i en startelva i landslaget och då är han inte i närheten av den han en gång var. Och den han en gång var, var han inte ens i närheten av sin fulla potential. Då förstår ni hur bra han hade kunnat bli. Han hade kunnat bli hur stor som helst. Han hade förmodligen spelat i något av de absolut största klubbarna i världen och varit på toppen av sin karriär nu om det inte vore för de förbannade sjukdomarna och skadorna. Det är synd att han sällan fick fram sina kvaliteter i landslaget när han väl var med. För det är ingen hemlighet att han inte presterade lika bra i landslaget som i sina klubblag. Det är som Rasmus själv uttryckte det; att i landslaget fick han oftast en annan roll än den han hade i klubblagen. Han underordnade sig en annan roll för att det var bäst för laget, och för att laget hade spelare som stod högre i hierarkin. I sina klubblag spelade Elm en central roll i deras spel. I landslaget kretsade allt kring en viss Zlatan Ibrahimovic och i speluppbyggnaden handlade det mesta om Kim Källström eller Anders Svensson. Men i Janne Anderssons landslag, där de gamla rävarna har försvunnit, där Elm hade varit en central figur, hade han kunnat bli den spelare vi alla hoppades på att han skulle bli. Han hade varit den härföraren som laget behöver, en ledare med en stor erfarenhet i ett ungt landslag. Lars Lagerbäck sade redan 2009 att Rasmus Elm är den största talangen Sverige fått fram sedan Zlatan. Då gick han från Kalmar FF rätt in i den svenska startelvan i VM-kvalet. Jag hoppas att han gör det igen. Jag hoppas att han kommer tillbaka. Det ska bli intressant att följa honom under våren.

#artiklar #allmänt #allsvenskan #sverige #landslag